Fyra frågor per stycke. Går meningen att byta ämne på? Skulle någon kunna hävda motsatsen? Finns ett exempel, en siffra eller en gräns? Vet läsaren något nytt efteråt? Ett stycke som faller på alla fyra ska strykas, inte skrivas om — och en text där hälften av styckena faller ska beställas om från ett bättre underlag.
Varför tomheten överlever granskningen
En felaktig uppgift känns igen: den skaver, den går att kontrollera, och när den faller vet du varför. En tom mening gör inget av det. Den är grammatiskt oklanderlig, den påstår inget som är osant, och den passar in i sammanhanget. Den enda invändningen är att den inte gör någon nytta — och det är en invändning som är lätt att skjuta upp när texten ska ut. Resultatet är förutsägbart: felen fångas, tomheten publiceras.
Det finns också en teknisk anledning till att tomhet är den sortens brist som uppstår. En språkmodell producerar det som statistiskt sett brukar följa. Det som brukar följa på en inledande mening om ett ämne är en allmän mening om samma ämne. Utan ett underlag som tvingar in konkretion är den allmänna vägen alltid den bekvämaste.
De fyra testen
Testen tar under en minut per stycke och behöver inte göras på hela texten. Börja med det första och det sista stycket — det är där den generiska tonen sitter tätast, eftersom inledningar och avslutningar är de partier där en modell har minst underlag att gå på.
Vad du gör med ett stycke som faller
Grundregeln är kontraintuitiv: stryk först, skriv om sedan. Ta bort stycket och läs texten utan det. Nio gånger av tio saknas det inte, och du har just gjort texten bättre på tio sekunder. Först om texten faktiskt blev sämre finns det något värt att rädda där.
När stycket ska räddas är det nästan alltid samma åtgärd: byt ut det allmänna mot något konkret ur underlaget. Meningen ”det är viktigt att välja rätt format” blir användbar först när den vet vilka format som är aktuella och vad som avgör mellan dem. Har underlaget inget att erbjuda är det underlaget som är problemet, inte formuleringen.
Den vanligaste reaktionen på ett tunt stycke är att be om en utvecklad version. Det ger nästan alltid mer text med samma informationsmängd — tre meningar där det förut var en, och lika lite att ta med sig. Utveckling kräver nytt underlag, inte fler ord.
Mät en gång, i stället för att gissa
Om du vill veta hur en text faktiskt ligger till: gå igenom den en gång och markera varje stycke som passerat eller fallit. Räkna sedan.
TEXT: [titel eller filnamn] UNDERLAG: [vad texten byggde på] STYCKEN TOTALT: [antal] PASSERAT: [antal] FALLIT: [antal] TRE STYCKEN SOM BÄR MEST: [nummer eller första orden] TRE STYCKEN SOM STRÖKS: [nummer, och varför] BESLUT: [redigera / beställ om med bättre underlag / skriv själv]
Tumregeln efteråt: faller under en tredjedel är det en normal redigering. Faller ungefär hälften är underlaget för tunt — hämta in mer och beställ om. Faller de flesta ska texten skrivas av en människa, och modellen användas till något annat i det arbetet.
Det är också värt att spara protokollet några gånger. Efter fem texter ser du ett mönster: det är oftast samma sorts avsnitt som faller, och det pekar rakt på var era underlag är tunnast.
Förebygg i beställningen
Granskningen blir kortare om texten aldrig blir tom från början. Två grepp gör mest skillnad, och båda hör hemma i beställningen snarare än i redigeringen.
Det tredje greppet ligger utanför själva texten: bestäm vad den ska göra innan du beställer den. Granskar du mot en måttstock du hittar på i efterhand vinner alltid det som låter bäst. Samma princip gäller för bild, där en beställning utan bestämt syfte ger en tekniskt korrekt bild utan poäng.
Varje kvarvarande stycke klarar minst tre av de fyra testen, och du kan för varje stycke säga vad läsaren vet efteråt. Det som inte klarade testen är borttaget — inte omskrivet till något vagare.